Vissa kvällar sitter man bara och tänker på människor man känt, människor man inte längre känner, och människor som inte längre är i livet. Tänker inte direkt skriva någon hyllning till någon. Tänker bara sitta här och minnas de som gått hädan och vad de haft för inverkan på mitt liv. Att lyssna på musik är väldigt kraftfullt, det triggar igång saker.
Det verkar vara vanligt att helgonförklara de som dött. Glömma bort deras skavanker och framhäva deras bra sidor lite för mycket. Jag tycker om att minnas hela människor. Det som gjorde mig arg, det som gjorde mig ledsen, det som gjorde mig glad. Att bara minnas en sida är nästan som att rita en karikatyr, att förstora vissa aspekter och förminska andra. Ingen är komplett. Människor förtjänar att bli ihågkomna som de var.
När jag dör vill jag inte ha en kyrklig begravning. Först och främst vill jag kremeras och bli en diamant. Jag vill att diamanten sätts in i ett smycke, och jag vill att någon jag tyckte om bär smycket. Gärna mitt barn, men let's face it, det är osannolikt att jag faktiskt får avkomma. Jag vill att det ska finnas ett liveband och en komiker under ceremonin. Jag vill att det ska finnas en öppen bar, att folk ska bli skitfulla och minnas det bra jag gjorde, och det dåliga. Jag vill att folk ska minnas vilken jävel jag var ibland, och att jag ibland var väldigt snäll. Låt det vara mitt testamente. Kom ihåg mig som jag faktiskt var, inte som ni ville att jag skulle vara.
Så ikväll ska jag minnas de som gått bort. De jag kände, de jag ville ha känt, folk som format mitt liv genom sin konst, eller genom att finnas i närheten.
Rubriken: Iced Earth - A Question of Heaven
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar