The Book of Heavy Metal

Efter många års funderande har jag äntligen fyllt i blanketten för utträde ur svenska kyrkan. Nu ska jag bara gå till konsum och köpa ett frimärke, och fullborda akten. Få utlösning, synda så att säga.
Skojigt nog så fick jag en kopia av nya testamentet av gideoniterna härom veckan. Slog genast upp den, läste några ord, och fnissade för mig själv. Jag har inte varit någon bra kristen. Inte minst för att jag inte är det minsta troende.

Rubriken: Dream Evil - The Book of Heavy Metal

Synthetic Generation

Så, en paus i vad som kallas för pluggandet. Befinner mig på ett kafé, har ätit lunch i sällskap av mina böcker. På en föreläsning sades det att man bör ta frekventa, korta pauser. Så, varför inte uppdatera min lilla blogg? Med lite ansträngning kan jag säkerligen komma på minst tio olika anledningar, men så roligt ska vi inte ha det idag.
   Just nu läser jag om upplysningen, om den mekaniska människobilden som diskuterades av Descartes. Tanken att människan är en mekanisk maskin. Vidare läser jag om moderniteten (som osökt får mig att tänka på det från min sida hatade uttrycket postmodernism med sin äckliga sanningsrelativism). Baskern är nära. tänker ni nu. Men jag säger nej!
   Att Tchaikovsky's gamla små symphonier ekar i mina hörlurar gör ju inte saken bättre. Vilken typ av förändring förväntas man gå igenom vid "högre studier"? En icke namngiven bekant fick ju en hel del skit för att han verkade byta musikstil, klädstil, ja, i princip byta ut en hel del av vad som definerade honom. Detta hände i anslutning till att personen började studera på universitet. Kausalitet eller korrelation, undrar ni nu. Jag undrar percis samma sak. Men det känns som att det här steget på något sätt bör leda in mig på någon form av väg, där mognad förhoppningsvis följer. Kliva ur det bekväma, det bekanta, det som sakta drar ner mig mot botten. Istället hoppa ut i det okända, det fantastiska, rida på varma luftströmmar upp i skyn. Att bryta sönder den andra kommit att se mig som, och bygga upp en ny fasad, fäst mot ett uppdaterat inre.
Vi får se, det lät förjävla flummigt.

Rubriken: Deathstars - Synthetic Generation

Punching in a Dream

Irrationell rädsla. Smaka på ordet, känner du som jag en viss beska fortplanta sig igenom kroppen?
Det finns vissa saker jag normalt sett inte är rädd för. Krig och en zombieapokalyps är två saker. Men under en mörk period så minns jag två tillfällen där dessa två saker skrämde upp mig.
   Jag tycker om att bo i Sverige. Det har ingenting med nationalism att göra, jag trivs med att bo i en förhållandevis stabil region. Just nu så är fenomenet krig ganska långt borta. Men ångest är en lurig pryl. Att höra ett stridsflygplan flyga förbi som direkt triggar tankar som "nu är det krig, vi är invaderade" är ganska irriterande. Speciellt eftersom min rationella del i princip VISSTE att det var väldigt osannolikt.
   Samma sak hände med zombieapokalypsen. Att det aldrig kommer att hända vet jag. Zombies i traditionell bemärkelse är inte möjliga helt enkelt. Men, en dag när jag var påväg mot jobbet så var det ovanligt lugnt, inga människor syntes till. Det triggade irrationell rädsla, till den punkt att jag var redo att springa om jag såg någon komma gående mot mig. Ännu en gång, min rationella del VISSTE att någonting sådant inte kunde ske.
   Nu kan jag skratta åt det. Det kunde jag redan då. Jag har inte berättat för någon om det, men inte för att jag skäms. Inte längre.

Rubriken: The Naked and the Famous - Punching in a Dream