Diskuterade med en arbetskamrat idag som har inställningen "jag är den jag är, ingenting kan ändra på mig". Låt oss fundera på det. Tio sekunder senare blir svaret "vilket jävla skitsnack". En människas personlighet är verkligen inte satt i sten. Få en hjärnskada så kan hela du bli förändrad. Gå igenom en traumatisk upplevelse så kan en annars så glad person bli angripen av post-traumatisk stress och gå ned sig totalt. Mitt svar blev någonting i stil med "ge mig en vecka". En veckas tortyr skulle nog kunna förändra personen ganska radikalt, om det gjordes rätt. Varför tycker folk att det är ett okej försvar? "Jag säger ju bara vad jag tycker". "Jag är ju bara den jag är". Som att det på något sätt rättfärdigar dåliga argument och inskränkta inställningar till vår omvärld. Säger man "jag hatar homosexuella" så kan man inte skydda sig med "men jag säger ju bara vad jag tycker". Det är en irrationell åsikt som inte grundar sig på fakta. Folk är nästan besatta av att inte bli kränkta, men att få kränka andra. Fuck you. Håll alla ämnen öppna. Diskutera. Skämta om saker och ting, för upp dem till ytan. I slutändan, försök att fatta beslut utefter fakta, inte utefter dina fördomar.
Rubriken: Nerina Pallot - Everybody's Gone to War
THUMBS UP!
SvaraRadera